Amerika är lite smutsigt. På de gigantiska, relativt fula förortsvillornas små, öppna tomter ligger allt möjligt bråte spritt i den snö, vars vita täcke blivit glänsande av omväxlande töväder och bitande kyla. Insidan av det utbyggda boningshuset från 1700-talet som ligger straxt brevid den landsväg som delar gården mitt i tu ger också ett för mig, nedslående första intryck: Ett par fint möblerade sällskapsrum döljer de mindre sov- och gästrummen som snarare kan liknas vid förrådsutrymmen. Spindelnäten hänger i härvor från det låga taket i ladugården och man får passa sig så att inte fasanerna bajsar en i håret när man skall ut till traktorn.
Den övergripande inställningen tycks vara att så länge saker och ting fungerar spelar det inte så stor roll hur de ser ut. När de går sönder köper man nytt via sin fjärrkontroll framför plasma-TVn. Jag är i konsumtionens mecka.
Ändå trivs jag.
Från första stund har jag trivts. Den amerikanska lättsamma och artiga gästvänligheten har gjort ett större intryck på mig än jag väntat. David är lugn, prestigelös och intelligent. Han har levt ett långt liv och har mycket att berätta. Hans jättelika svarta gospeldrottning Molly (hon är egentligen katolik) hittar på smeknamn åt oss ("scary Hanna") och ställer en massa nyfikna frågor. Hon kör oss till jättelika shoppingmalls och lagar choclate chip cookies. Det är inte bara från dessa numera välkända ansikten som trevnaden sprider sig: Jag låter mig luras av den glättiga välvilliga ytan som amerikanerna visar upp och liksom drömmer mig bort som på en trevlig semester. Busschauffören retas med oss och vill lära känna oss så att vi skall slippa visa upp studentkortet varje gång. Cafekillen har permanentat håret och därmed krupit ur sitt lufsiga slöa jag och framträder nu som den primadonna han hela tiden var under ytan.
Jag har åkt traktor (jag ska få köra har jag blivit lovad) och hållit i en get.
214 Jay Street, Albany NY
Kossorna är bytta mot balkong på tredje våningen, tjutande element, ekorrar på taket (förhoppningsvis är det ekorrar) och ett privatliv! Småstaden Albany har en kärna som känns rätt stor. Det är trevligt att stå på balkongen och se på stadsljusen om kvällen. Hudsonfloden ligger nära, men är ganska oåtkomlig på grund av privatägd mark och motorvägar. Stadskärnan är fylld av mindre bemedlade människor som inte har råd att bosätta sig i de lyxiga förorternas gigantiska tomtlösa trävillor uppförda på nittitalet. De vandrar runt på gatorna och gör att kvarteren i city kan skifta ganska drastiskt från trevliga (nice) till otrevliga (dodgy). I villorna bor istället medelklassfamiljerna som plöjer genom stadskärnan i sina jättejeepar på väg för att handla friterad fisk på Hannafords eller för ett par simtag i poolen på "the Y" (YMCA).
Imorrn bär det av till NYC! 0500 ska jag upp ur sängen, men det kommer att vara värt det!
