Flykt och fantasi

Jag är på väg hem från skolan längs den snörräta idrottsvägen. Den är bara ett par hundra meter lång, men känns oändlig eftersom att jag hela tiden tydligt kan se hur liten del av sträckan som varje steg avverkar. För att sluta tänka på det sluter jag mig i min inre värld i stället. Där förvandlas jag till en trollkarl med mystiska krafter som knappt behöver röra sina händer för att bekämpa ondskans lakejer.

På grund av svettpärlorna som i vårsolen bildats på näsan glider de små pilotbågarna, och i mitt inåtvända tillstånd tänker jag inte så noga på de grimaser jag gör för att sätta dem på plats igen. Plötsligt rycks jag ur mina fantasier av det skrämmande ansiktet hos en sjätteklassare som med sin stora fula tunga uträckt på ett groteskt vis härmar mina miner. Jag skyndar mig förbi honom och fortsätter hemåt. Illusionen som jag skapat är bruten.

***

De röda plastkuddarna på golvet i dojon luktar unket av svetten hos de elever som varje dag kommer hit för att träna kampsport. Mina knän ömmar av att gång på gång ha gnidits mot golvet under det 90 minuter långa träningspasset. Under mig ligger en bamsebjörn som trots sin större styrka var för långsam för att besegra mig i brottningen. Listen och smidigheten har besegrat råstyrkan. En triumf.

Jag uppskattar Jui-jutsun för att den ger en avkoppling från statustänkandet och det sociala spelet som ständigt pågår i skolan. I dojon gäller den etikett som japanerna skapade för flera hundra år sedan. Buga för varandra efter att ni slagits med varandra och meditera efter varje träningspass . En möjlighet till avkoppling för en osäker 16-åring.

***

Idag är jag sjuk, så jag kan tycka synd om mig själv och behöver inte arbeta med mitt projekt, trots den allt mer pressande tiden. Jag reser mig upp för att gå på toaletten efter ytterligare ett TV-serieavsnitt och känner definitivt huvudvärken och yrseln komma krypandes. "Jag kan ju knappt tänka när jag är så här dålig, jag ser ett avsnitt till istället."

Min bror ringer från kina och vill prata. Kul att få höra hur han har det! Och skönt att få lite omväxling från den tidigare nämnda aktiviteten.

Jag har ett behov av att krypa undan från världen då och då. Speciellt efter intensivt umgänge med andra. Detta har jag uppnått på olika sätt genom åren. Genom att spela gamla kända låtar på pianot, lösta en svår matteuppgift, träna kampsport, läsa en lättsmält bok eller bara helt enkelt glida in i dagdrömmar får jag en stund för mig själv.

Oftast slutar det med att jag blir sliten från min värld av någon som vill ha min uppmärksamhet. Det är helt okej. Jag kan ju inte stanna där för evigt i alla fall.