Nionde våningen känns nästan som på marken. Utanför hotellrummets fönster syns bara en vägg av hus. Här vilar jag i mänsklighetens vagga. Vårt släkte har skapat sin egen oas, vår civilisation har nått sin betongfärgade fulländning.
Sara har illrött läppstift.
Vi har just ätit rågbröd och vindruvor som hon och Hanna köpt medan jag var försenad på grund av en långsam tunnelbana. Vi har druckit vin och laddat om, för ikväll ska vi ut i den neonupplysta natten i världens främsta stad och vem vet var vi hamnar?
Jag har under snart två dagar gått runt och förundrats över vyerna. Det är nästan farligt, för jag tenderar att stanna upp mitt ute på övergångsställen bara för att jag råkat kasta en blick nedåt den aveny jag just korsar. Jag fångats så lätt av det kaotiskt vackra landskap jag befinner mig i: De enkelriktade gatorna som får de gula taxibilarna att alla målmedvetet fara fram i samma riktning och skyskraporna som sträcker sig mot himlen och ger mig en känsla av overklighet. Dessutom får jag en känsla av att manhattanborna ingår i en form av gemenskap, sammanknutna enbart av det ställe de bor på. Det bygger säkert till stor del på förutfattade meningar, men det känns som om de svetsas samman av att de tycker om staden de bor i. Jag ser det hos hundägarna och joggarna i Central Park och hos folkgrupperna som demonstrerar för homosexuellas rättigheter i Greenwich Village: Människorna som bor här har hittat ett ställe som de trivs med.
Efter att ha blivit uppassade av tre servitörer (samtidigt!) på en närbelägen italiensk restaurang tar vi taxin ned mot 27e gatan och club Marquee. Enligt rykten skall det vara ett hak med klass, och vi ska inte vara förvånade om vi får trängas med pinnsmala modeller i kön. Saras och Hannas uppspelta leenden lockar till sig uppmärksamhet och vi blir insläppta av vakten förbi den avundsjukt stirrande kön. Hutlöst inträde tar de givetvis ut, men vi slipper i alla fall frysa.
Alkoholen och stämningen har gjort att jag bara nästan glömt hur mina fötter ömmar för varje steg jag tar (jag tog enbart fina skor med lövtunna sulor med mig hit, man måste ju va "chic" i storstan). Två saker har sugit min must: Shopping och konst. Det är inte lätt att gå på stan med två kvinnor! Metropolitan museum är ett gigantiskt konstkomplex. Vi besökte enbart delarna med modern konst, impressionister och europeiskt 1900-tal, ändå tog det en hel förmiddag. Vi har sett Picasso, Miró, Monet, Van Gogh, Warhol och Dali och många flera. Jag tyckte mycket om Picasso! Shoppingen resulterar för mig i en Trench Coat av märket Versace, som efter 70% nedsatt pris fortfarande kostar som en mindre villa i Norrland. Innan jag slår till provar jag givetvis cirka hundrafemtitre andra diton som jag hittar på våra strövtåg längs Broadway, genom det gigantiska niovåningskomplexet Macy´s och längs de porrbutikkantade mysiga gatorna i Greenwich Village (dom var faktiskt mysiga!).
Vi dansar så det dånar och snubblar sedan in i en gul taxi. Efter att ha upptäckt att hotellets pool dessvärre är stängd på vintern (vad skulle vi där och göra med våra festkläder?) så ger vi upp och återvänder till rummet. Dagen efter färgas av acetaldehydens och dehydreringens obekväma effekter och jag blir till slut på mätt på citylivet. Jag må ha fått nog av äpplet för denna gång, men jag vill bestämt ha fler saftiga bitar av det när magen återhämtat sig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar