Tids nog att tankar sätts på pränt,
dags att öppna mitt sinne för världen.
Tids nog att berätta vad som har hänt,
så här nära målet av färden.
Nej, någon vidare poet kan jag nog inte skryta med att jag är. Mer och mer som en forskare känner jag mig dock! Mitt första rapportutkast är färdigställt. Ahh, den intresseväckande inledningen, den redogörande material- och metoddelen, de häpnadsväckande resultaten och den fördjupande diskussionen! För att inte tala om de proffsiga exceldiagrammen, den publicerbara layouten och de otaliga källorna!
Jaja
Den kanske inte är så speciell, men den är min första rapport och jag är faktiskt lite stolt över den. Mycket svett ligger bakom och jag har lärt mig en hel del om hur forskningen går till medan jag skapade den. Med facit i hand borde jag ha spenderat mycket mer tid vid ritbordet och inte börjat hamra samman mina resultat utan en stadig plats att ställa den färdiga rapporten på. Nu blev jag istället tvungen att balansera min skapelse på ena armbågen medan jag med skälvande händer la grunden som borde ha funnits därunder från början. Min första forskningserfarenhet har varit väldigt mycket pröva och misslyckas, jag har trevat mig fram bland SAS-programmering och multivariata regressionsanalyser, haft en alldeles för stark bild av vad jag skulle finna för resultat innan jag fått dem och inte alls från början tittat så grundligt på mitt datamaterial som jag borde ha gjort. Jag hade en alldeles för stor tilltro till statistiken, trodde att den skulle ge alla svar. Efter timmar av kodande och så mycket siffror att min hjärna vände sig ut och in och skrumpnade likt ett äppelskrott som legat en halv dag i stekande sol insåg jag att statistiken inte ger några svar alls, den ger bara fler frågetecken. Svaren måste du finna själv och då kan det nog vara bra att med hjälp av lite gamla hederliga medelvärden titta på vad du egentligen har framför dig så att du får någon form av karta att navigera efter.
Tids nog att tala om något annat,
något spännande med en gång!
Innan åhörarnas hjärtan av uttråkning stannat,
kanske om vin kvinnor och sång?
Nej, nej, nej! Ingen poesi sa jag ju!
Jaja
Jag ska berätta om ett riktigt amerikansk bröllop! Med tre brudtärnor i rosa klänningar som fnittrande stod på rad och avundsjukt tittade på brudparet. Tre matchande kompisar till brudgummen, som klädda i kostym spanade efter tärnorna. Självklart fanns där ett helt följe av gäster, oräkneliga mängder snittar och sushi (?), ett liveband och presentpåsar till alla gäster när de gick hem. Allt på en gammal vacker herrgård av sten vid en naturskön sjö. Sa jag att tärnorna kastade av sig skorna och röjde loss på dansgolvet framåt tolvslaget?
Hur kom det sig att jag bevittnade detta? frågar sig näsvis läsare förståss. Det berodde helt enkelt på att jag tillsammans med Sara hade första parkett från fönstret till Herrgårdens Jogues Suite som vi hyrt över natten. Två bilder säger mer än två tusen ord:
Ja! sängen är mer än 2 meter bred, Ja! det är champagne och vindruvor bredvid jacuzzin och Ja! allt är klätt i smakfull, gammalmodig lyx. Nämnde jag den tre rätters middagen (sneakers och jeans var förbjudna i matsalen efter klockan 6), den öppna spisen på rummet eller frukosten som väl matchade resten av upplevelsen? Min uppfostran har inte lärt mig att överdådig lyx har något särskilt värde, men efter att ha smakat lite så har jag helt klart ändrat mig. Som med alla utsökta praliner så blir säkert även smaken av denna fadd efter att den ätits för många gånger, men en helg då och då att se tillbaka på är något som jag definitivt ska unna mig i framtiden. Åtminstone så länge min plånbok hänger med i svängarna. Utan Sara hade dock upplevelsen varit som att sitta helt ensam i en biosalong, eller som att laga årets trerätters middag och sedan äta den framför teven. Vacker men tom.
Våren har gått över i sommar. Vi äter på balkongen så ofta vi kan, gör vårt bästa för att driva bort störiga flugor och jag aktar mig för skalbaggar som bosatt sig i mina kalsonger. Livet är en ruta mellan parken, jobbet, lägenheten och helgutflykterna. Vi har det bra här borta, men det känns som om en bubbla spruckit nyligen. Jag satt och skrev e-post hemåt häromdagen och blev påmind om att allt väntar därhemma, precis som jag lämnade det, fast kryddat av en gnutta solsken och gröna löv. Nu när min forskning börjar bli färdig så känns det skönt att jag snart ska få se Sverige igen.
Tids nog att åter blicka ut mot horisonten,
Av fem solar får min vår i staterna en femma!
Tids nog att hälsa på Lars, den gamla dronten!
Sedan leder färden mot soluppgången till en vardag därhemma.
Jaja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar