Objektifierad

En äldre tant till mig när jag tog emot henne i luckan på vårdcentralen idag:

- (I något förvånat och nöjt tonfall): Nämen så trevligt att få bli omhändertagen av något ungt och snyggt för omväxlings skull!

Jag är smickrad…

I elfte timman

Länge sedan dessa dammiga sidor fick känna pennans udd.

Tids nog att tankar sätts på pränt,
dags att öppna mitt sinne för världen.
Tids nog att berätta vad som har hänt,
så här nära målet av färden.

Nej, någon vidare poet kan jag nog inte skryta med att jag är. Mer och mer som en forskare känner jag mig dock! Mitt första rapportutkast är färdigställt. Ahh, den intresseväckande inledningen, den redogörande material- och metoddelen, de häpnadsväckande resultaten och den fördjupande diskussionen! För att inte tala om de proffsiga exceldiagrammen, den publicerbara layouten och de otaliga källorna!

Jaja

Den kanske inte är så speciell, men den är min första rapport och jag är faktiskt lite stolt över den. Mycket svett ligger bakom och jag har lärt mig en hel del om hur forskningen går till medan jag skapade den. Med facit i hand borde jag ha spenderat mycket mer tid vid ritbordet och inte börjat hamra samman mina resultat utan en stadig plats att ställa den färdiga rapporten på. Nu blev jag istället tvungen att balansera min skapelse på ena armbågen medan jag med skälvande händer la grunden som borde ha funnits därunder från början. Min första forskningserfarenhet har varit väldigt mycket pröva och misslyckas, jag har trevat mig fram bland SAS-programmering och multivariata regressionsanalyser, haft en alldeles för stark bild av vad jag skulle finna för resultat innan jag fått dem och inte alls från början tittat så grundligt på mitt datamaterial som jag borde ha gjort. Jag hade en alldeles för stor tilltro till statistiken, trodde att den skulle ge alla svar. Efter timmar av kodande och så mycket siffror att min hjärna vände sig ut och in och skrumpnade likt ett äppelskrott som legat en halv dag i stekande sol insåg jag att statistiken inte ger några svar alls, den ger bara fler frågetecken. Svaren måste du finna själv och då kan det nog vara bra att med hjälp av lite gamla hederliga medelvärden titta på vad du egentligen har framför dig så att du får någon form av karta att navigera efter.

Tids nog att tala om något annat,
något spännande med en gång!
Innan åhörarnas hjärtan av uttråkning stannat,
kanske om vin kvinnor och sång?

Nej, nej, nej! Ingen poesi sa jag ju!

Jaja

Jag ska berätta om ett riktigt amerikansk bröllop! Med tre brudtärnor i rosa klänningar som fnittrande stod på rad och avundsjukt tittade på brudparet. Tre matchande kompisar till brudgummen, som klädda i kostym spanade efter tärnorna. Självklart fanns där ett helt följe av gäster, oräkneliga mängder snittar och sushi (?), ett liveband och presentpåsar till alla gäster när de gick hem. Allt på en gammal vacker herrgård av sten vid en naturskön sjö. Sa jag att tärnorna kastade av sig skorna och röjde loss på dansgolvet framåt tolvslaget?

Hur kom det sig att jag bevittnade detta? frågar sig näsvis läsare förståss. Det berodde helt enkelt på att jag tillsammans med Sara hade första parkett från fönstret till Herrgårdens Jogues Suite som vi hyrt över natten. Två bilder säger mer än två tusen ord:


Ja! sängen är mer än 2 meter bred, Ja! det är champagne och vindruvor bredvid jacuzzin och Ja! allt är klätt i smakfull, gammalmodig lyx. Nämnde jag den tre rätters middagen (sneakers och jeans var förbjudna i matsalen efter klockan 6), den öppna spisen på rummet eller frukosten som väl matchade resten av upplevelsen? Min uppfostran har inte lärt mig att överdådig lyx har något särskilt värde, men efter att ha smakat lite så har jag helt klart ändrat mig. Som med alla utsökta praliner så blir säkert även smaken av denna fadd efter att den ätits för många gånger, men en helg då och då att se tillbaka på är något som jag definitivt ska unna mig i framtiden. Åtminstone så länge min plånbok hänger med i svängarna. Utan Sara hade dock upplevelsen varit som att sitta helt ensam i en biosalong, eller som att laga årets trerätters middag och sedan äta den framför teven. Vacker men tom.

Våren har gått över i sommar. Vi äter på balkongen så ofta vi kan, gör vårt bästa för att driva bort störiga flugor och jag aktar mig för skalbaggar som bosatt sig i mina kalsonger. Livet är en ruta mellan parken, jobbet, lägenheten och helgutflykterna. Vi har det bra här borta, men det känns som om en bubbla spruckit nyligen. Jag satt och skrev e-post hemåt häromdagen och blev påmind om att allt väntar därhemma, precis som jag lämnade det, fast kryddat av en gnutta solsken och gröna löv. Nu när min forskning börjar bli färdig så känns det skönt att jag snart ska få se Sverige igen.

Tids nog att åter blicka ut mot horisonten,
Av fem solar får min vår i staterna en femma!
Tids nog att hälsa på Lars, den gamla dronten!
Sedan leder färden mot soluppgången till en vardag därhemma.

Jaja.

Jobbets väg

25 minuter varje dag. En större del av mitt liv i USA än Empire State Building, valsafari på Atlanten och pannkaksfrukostar på Manhattan sammantaget. Knappt tio minuters gångväg från huset på Jay Street till Madison Avenue utanför New York State Museum och sedan en 15 minuters bussfärd därifrån över Hudsonfloden och upp på kullen bakom Rensselear city till Universitetets östra Campus.

25 minuter, 2 gånger om dagen, 5 dagar i veckan i 20 veckor. Här får ni ett dokument.


Frukosten är äten, disken är diskad, tänderna är borstade och håret slemmat. Dags att gå ut genom ytterdörren! (Notera vår fina stålgroda ovanför lampknappen till vänster.)


Lukten av cigarettrök och död katt blandas med känslan av den knarrande trätrappan under fötterna och dammet som yr från de gamla heltäckningsmattorna. Välkomna in i trapphuset.


Nere på andra våningen ser man äntligen ljuset skymta genom ytterdörren. Världen väntar med en ny dag i beredskap. Håll andan ett litet tag till bara!


Ah, Jay Street! Den rustika charmen hos de pastellfärgade fasaderna vid min högra sida när jag på lätta fötter strövar ned för backen.


Saras favoritkorsning sätter bokstavligen stopp för den hisnande färden nedför. Den ser inte mycket ut för världen på kort, men är mystiskt somrig i verkligheten. Njut inte för länge bara, bussen låter inte vänta på sig. Sväng höger!


Det tog sin tid innan jag insåg att den undre gatan inte är döpt efter en Shakespearefigur (Hamilton = Hamelet?). Hur som helst. Dags att svänga igen, denna gång till vänster.


Hamilton Street. Här finns många viktiga inrättningar...


…till exempel denna som råkar ha hur sjukt goda cheescakes som helst! (De har en rätt frän skylt också.)

Härnäst bär vägen över Swan Street och vidare in på Empire State Plaza. Detta pompösa komplex som rests av Borgmästare Nelson A Rockefeller avslutar den gående delen av vår färd. Här kommer ett par bilder:


(Läs på Wikipedia om ni vill veta vilka byggnader bilden föreställer.)


I väntan på bussen är vi givetvis effektiva och försöker sola en skvätt i lä bakom stenhörnet.


Eh… Ja! Som sagt, var var jag…

Här kommer ju bussen! Skynda er att kliva på nu.


En trogen gammal (med betoning på gammal, inte på trogen) sate till buss. Trång som attan är den också, men gratis! Sa jag att dörren öppnas manuellt med en stålspak?

Busschauffören Chad har bara en replik: "Ok! See ya tomorrah!" Konversationerna med honom låter ungefär så här:
- (Erik) Thank you for the ride!
- (Chad) Ok! See ya tomorrah!
- (Erik: Nästa dag) See you tomorrow!
- (Chad: Nästa dag, blir lite osäker och tappar liksom tråden) Ok! … See you tom…
- (Erik: Fredag eftermiddag) Thank you for the ride!
- (Chad: Fredag eftermiddag) Ok! See you tom… on Monday!


Än har vi inte nått resans mål! Färden bjuder på vacker flodnära natur och vita konstiga fabriker. Albany må vara ett bakvatten enligt turistguiderna, men jag är ingen turist! Jag är tillfällig invånare och uppskattar stadens slappa trivsel och de jeans- eller hotpantsbeklädda amerikanska studenterna. Kom hit och drick en kanna öl till några slemmiga chickenwings på Washington Tavern om ni inte tror mig.


Äntligen framme vid East Campus. Vårsolen blänker i det brungula teglet. Den ynkliga fontänen som omges av "exotiska" minipalmer har just målats om och satts igång för våren. Här hålls kunskapens fana högt.

Med släpande steg travar vi in i byggnad A och genom korridorerna till...

… rum A217. Sådär heter förresten vår handledare. Trevlig prick, ni kan läsa om honom i tidigare inlägg. Alldeles straxt kommer han att med sin förvånansvärt gälla ton glatt hälsa oss "Good morning!". Han må vara kort, men i hans lilla kropp finns en stark positiv energi som driver runt hela hans lilla forskningsvärld.


End of the line. Den grå stolen skall smeka min stjärt under de närmsta 6-8 timmarna. Så är det bara. Välkommen till kontoret "where the magic happends".

Flykt och fantasi

Jag är på väg hem från skolan längs den snörräta idrottsvägen. Den är bara ett par hundra meter lång, men känns oändlig eftersom att jag hela tiden tydligt kan se hur liten del av sträckan som varje steg avverkar. För att sluta tänka på det sluter jag mig i min inre värld i stället. Där förvandlas jag till en trollkarl med mystiska krafter som knappt behöver röra sina händer för att bekämpa ondskans lakejer.

På grund av svettpärlorna som i vårsolen bildats på näsan glider de små pilotbågarna, och i mitt inåtvända tillstånd tänker jag inte så noga på de grimaser jag gör för att sätta dem på plats igen. Plötsligt rycks jag ur mina fantasier av det skrämmande ansiktet hos en sjätteklassare som med sin stora fula tunga uträckt på ett groteskt vis härmar mina miner. Jag skyndar mig förbi honom och fortsätter hemåt. Illusionen som jag skapat är bruten.

***

De röda plastkuddarna på golvet i dojon luktar unket av svetten hos de elever som varje dag kommer hit för att träna kampsport. Mina knän ömmar av att gång på gång ha gnidits mot golvet under det 90 minuter långa träningspasset. Under mig ligger en bamsebjörn som trots sin större styrka var för långsam för att besegra mig i brottningen. Listen och smidigheten har besegrat råstyrkan. En triumf.

Jag uppskattar Jui-jutsun för att den ger en avkoppling från statustänkandet och det sociala spelet som ständigt pågår i skolan. I dojon gäller den etikett som japanerna skapade för flera hundra år sedan. Buga för varandra efter att ni slagits med varandra och meditera efter varje träningspass . En möjlighet till avkoppling för en osäker 16-åring.

***

Idag är jag sjuk, så jag kan tycka synd om mig själv och behöver inte arbeta med mitt projekt, trots den allt mer pressande tiden. Jag reser mig upp för att gå på toaletten efter ytterligare ett TV-serieavsnitt och känner definitivt huvudvärken och yrseln komma krypandes. "Jag kan ju knappt tänka när jag är så här dålig, jag ser ett avsnitt till istället."

Min bror ringer från kina och vill prata. Kul att få höra hur han har det! Och skönt att få lite omväxling från den tidigare nämnda aktiviteten.

Jag har ett behov av att krypa undan från världen då och då. Speciellt efter intensivt umgänge med andra. Detta har jag uppnått på olika sätt genom åren. Genom att spela gamla kända låtar på pianot, lösta en svår matteuppgift, träna kampsport, läsa en lättsmält bok eller bara helt enkelt glida in i dagdrömmar får jag en stund för mig själv.

Oftast slutar det med att jag blir sliten från min värld av någon som vill ha min uppmärksamhet. Det är helt okej. Jag kan ju inte stanna där för evigt i alla fall.

Sanningen (?) om Harvard

Jag strövar runt på det vackra universitetet i Bostons gårdar och jämför med vad Linköping i Sverige kan erbjuda. Entusiastiska studentguider berättar om dess historia som sträcker sig tillbaka till 1636. Jag konstaterar snabbt att jag gärna skulle låta mig inspireras av lärare som fått nobelpriset, lyssna till Dalai Lama när han kommer på besök, eller i studenthemmets kök få möjligheten att bekanta sig med framtida presidenter och företagsledare.

Här följer lite som jag lyckades snappa upp längs rundturen. Läs dock med en nypa salt i handen, fakta kan lätt blandas upp med fantasi och genom årens lopp blir kan ordinära händelser förvandlas till legender. Ni har väl hört den om hönan och fjädern? Jag väljer dock att blint tro på allt som jag fick höra då jag tycker att det ger ett vackert skimmer åt skolans gamla tegelbyggnader.

Först några korta fakta! Harvard är:

• Världens rikaste universitet och den näst rikaste privata institutionen i världen, större är enbart katolska kyrkan. Tillgångar 30e juni 2007: 34.9 miljarder dollar (!).
• Gammalmodigt: 1999 var det första år då männens och kvinnornas diplom såg likadana ut efter att de tagit examen på Harvard.
• Demokratiskt: 75% av Harvards anställda röstar på demokraterna.
• …och Republikanskt i jämförelse med staden Cambridge som det ligger i där 97% röstar på demokraterna och 2% avstår från att rösta...
• Väl bemannat: Sedan 1974 har 19 nobelpristagare och 15 Pulitzerpristagare arbetat i Harvards fakultet.
• En bra början på ett framgångsrikt liv: Ett axplock av före detta Harvardstudenter inkluderar John F Kennedy, Matt Damon, John Hancock, Theodore Roosevelt, George W Bush, Barack Obama, T. S. Eliot, Natalie Portman, Tommy Lee Jones, med flera, med flera!

Harvard är beläget i staden Cambridge som skiljs åt från Boston av floden Charles. Sedan urminnes tider har universitetet och staden det ligger i stått i fejd. Varför denna fejd har uppstått finns det bara teorier om, men vad som är säkert är att den har lett till en del problem för båda parter genom årens lopp.

Tag den lilla vaktkuren vid stora grinden till exempel. När Harvard skulle resa denna oansenliga lilla byggnad så uppdagades det att marken som kuren skulle komma att stå på ägdes av staden Cambridge. Harvard vände sig till Cambridge med förfrågan om de fick bygga kuren, och fick svaret att det gick utmärkt, såvida att Cambridge stad först godkände byggnadens utseende. Harvard lämnade då vackert in ritningarna som till deras förvåning nekades av staden. Universitetet gjorde då nya ritningar och lämnade in även dessa. Svaret blev åter nej. Först efter att 300 ritningar av vaktkuren nekats blev staden nöjda med dem. Resultatet för Harvard blev att kuren är skolans per kvadratmeter dyraste byggnad. Den kostade 65000 dollar och ser ut så här:


Harvard är inte en institution som glömmer gammalt groll. När Cambridge ett antal år senare skulle bygga en ny brandstation hade Universitetet hunnit bli rikare och expanderat sina ägor så pass att det visade sig att den uttänkta marken för brandstationen ägdes av skolan. Man kan undra om inte minnet av den dyra vaktkuren låg kvar som ett bittert enris på de stolta akademikernas tungor! Hur det nu än var så sa Harvard till Cambridge att de gärna fick bygga er brandstation skolans mark om de uppför den i samma stil som de övriga byggnaderna på området (tegelbyggnader med vita inramningar runt fönstren). Cambridge åtlydde, men hade inte räknat med den tredubbla kostnad som denna design innebar för staden.

Vi lämnar byråkratiskt gnabbande för en stund och riktar våra blickar tvärs över gatan från den dyra brandstationen. Där står nämligen Harvard Memorial Hall. Det är den största och vackraste byggnaden på området som uppfördes på 1870-talet till minne av de Harvardstudenter som stupat i amerikanska revolutionen. Byggnaden, som liknar en kyrka, har bland annat en matsal ("Annenberg Hall") för alla som läser första året på Harvard ("the Freshmen"). Denna sal är inspirerad av en liknande på Oxford i England som användes av filmmakarna som inspiration till den stora matsalen på "Hogwarts" när de gjorde filmer ar Harry Potter-böckerna.

Majoriteten av de stupade studenterna kom från de rika familjerna i norra Amerika och stred därför under nordstaternas flagga. Ett antal studenter hade dock sina rötter i södern och valde därför när revolutionen blossade upp att resa ned dit för att strida vid sina landsmäns sidor. När byggnaden efter kriget skulle uppföras skickade universitetet ut en förfrågan om bidrag till projektet. Detta resulterade i den mest lyckade välgörenhetsinsamlingen i Harvards historia: Över 400 000 dollar (som i andel av den tidens BNP idag skulle uppgå i över 750 miljoner dollar) mottogs från familjer till de stupade studenterna. Eftersom att majoriteten av studenterna kom från rika familjer i norr så kom också en väldigt stor mängd pengar från dessa områden. Trycket från dessa pengar på Harvard blev för högt och man beslutade sig därför för att utelämna namnen på de 64 stupade sydstatssoldaterna från minnesväggen i hallen. Detta faktum är fortfarande en debatterad kontrovers. Mer finns bland annat att läsa i The Harvard Crimson.


Åter till fejden mellan skolan och staden! Mitt på Memorial Hall står ett högt torn som liknar ett kyrktorn. År 1956 började detta torn helt olyckligt att brinna under en renovering. Hela skolan kom i uppror över denna hemska olycka och allas blickar var vända mot brandstationen på andra sidan gatan. Akademikernas akuta behov av hjälp möttes dock av döva öron. Det tog brandmännen 30 minuter innan de äntligen kom ut ur sin station, baxade fram sina slangar och släckte branden på andra sidan gatan. Vid det här laget hade hela tornet förstörts av lågorna.

Universitetsledningen var i uppror och en officiell ursäkt från brandmästaren utkrävdes. Han gick med på att tala ut om händelsen, men skolan fick inte det svar de hade hoppats på. Brandmästaren sade helt enkelt att bygget av den vackra Harvard-liknande brandstationen hade kostat staden Cambridge så mycket pengar att de inte haft råd med den utrustning som krävdes för att släcka en eld belägen så högt upp i Memorial Halls torn. Brandmännen hade helt enkelt inget annat val än att vackert vänta tills tornet brunnit ned till en höjd som låg inom deras räckhåll. Även stadsbor har förmågan att vara långsinta.

Nästa historia handlar om Harvards stora bibliotek. Det är centrum för världens största akademiska boksamling, the Harvard University Library, med 90 bibliotek och 15 miljoner volymer. Historien börjar med en pojke vid namn Henry Elkins Widener som kom från en förmögen familj till Harvard för att studera och tog sin examen på skolan år 1907. Denna pojke var mycket intresserad av gamla ovanliga böcker och samlade på dessa. I hans ägor fanns bland annat ett original av Gutenbergs bibel, en av de äldsta tryckta böckerna i världen. Några år efter att han fått sitt diplom från Harvard åkte Henry tillsammans med sin mor och far till Frankrike för att leta upp fler objekt till sin samling. Då de ville resa hem med en komfort och hastighet som anstår det finare folket så köpte de biljetter till ett toppmodernt fartyg som passande nog den 14e april skulle lämna hamnen i Southampton för att korsa Atlanten. Som ni kanske förstår var alltså året 1912 och fartyget hette Titanic. Allmänt känt är också att ett isberg förhindrade att fartyget någonsin nådde sin destination. Både Henry och hans far dog i olyckan, medan modern lyckades överleva.

När modern, förkrossad över sin förlust, återvänt till Amerika ville hon uppföra ett monument över sin älskade son så att hans minne skulle leva kvar. Hon donerade därför ofattbara 3,5 miljoner dollar (ha i åtanke att detta var 1914, idag skulle summan uppgå till nästan 80 miljoner dollar) till Harvard Universitet för att de skulle bygga ett bibliotek till sonens minne. Harvard antog med nöje erbjudandet och rev till och med sitt gamla bibliotek för att ersätta det med det nya. Pengar kommer dock som vi alla vet sällan utan krav. I det här fallet var kraven från modern tre till antalet:

1. Inte en sten får rubbas från bibliotekets yttre fasad. När modern förstått att man på Harvard tänkte riva det gamla biblioteket så blev hon rädd att hennes egna monument skulle gå samma öde till mötes den dag då någon rikare filantrop kom ångandes med sina pengar och idéer. Detta krav har fått den konsekvensen att biblioteket idag har 6 våningar under jord. Dessa har Universitetet byggt ut när dess växande samlingar av böcker inte längre rymts inom den ursprungliga byggnadens väggar.
2. Mitt i biblioteket skall det upprättas ett rum tillägnat sonen. I detta rum skall alla hans samlingar förvaras och i centrum skall ett litet bord stå där sonen kan sitta och läsa ur sina böcker. På bordet skall en vas med färska blommor stå. Blommorna skall bytas ut varje dag av bibliotikarien - den första av de två personer som är de enda som har tillträde till rummet. Den andra personen är enligt moderns krav sonen Henry (i vilken form han nu behagar att ta sig dit).
3. Henrys moder var av den tron, att om hennes son hade varit bättre på att simma så hade han överlevt olyckan på havet. Därför instiftade hon som tredje krav för att Harvard skulle få hennes pengar att man för att få ett diplom från Universitetet var tvungen att klara av ett prov i simkunnighet. Kravet kvarstod i över 50 år, tills det till slut hävdes då man ansåg att det stred mot konstitutionen.

På skolan är man mycket mån om att följa dessa tre krav. Det skall till och med finnas upprättat ett växthus som är till för att förse det centrala rummet med färska blommor i alla årstider. Anledningen till noggrannheten är att om kontraktet bryts så står det klart och tydligt att "The Harry Elkins Widener Memorial Library" samt alla dess tillgångar omedelbart tillfaller staden Cambridge. Änkan visste att utnyttja gammal fejd för att nå sina mål!

Härmed tystar jag skrytet om en skola jag inte själv går på med en kort skål: In vino veritas!

Åttatusensjuhundrasextio dagar.

24 år. Om man spenderade en vecka i varje land så skulle man ha hunnit besöka alla världens länder 6 gånger på den tiden. Hur många länder har jag besökt? Om man gick i lugn takt (och hade möjlighet) så skulle man på 24 år ha hunnit fram och tillbaka till månen med god marginal. På 24 år hann ett världskrig avslutas och nästa påbörjas och om vi inte gör något så har kanske en god del av polarisen smält om 24 år.

Jag antar att jag med detta vill påstå att jag har levt ganska länge nu.

Det har vi firat! Dagen började med en cheesecake dekorerad med vad som mycket väl kan ha varit 24 färska hallon, sedan drack vi en kopp kaffe på the Daily Grind, gick för att jobba en stund, kom hem och avslutade dagen på en trevlig Italiensk restaurang. Jag tycker mycket om att bli bortskämd på min födelsedag! Jag mår bra av det.

Utöver det så har höjdpunkterna på sistone varit ekorrarna som nästlade sig in i vårt skafferi och åt upp våra cashewnötter, Victorias och Daniels förlovning på SVT play och planering av resa till Boston nu i helgen.

Jag antar att livet inte kommer att vara så här:

...lika ofta längre.

Jag känner mig mycket mer som "halvvägs till femti" än som "mogen tonåring". Som när Lars i Los Angeles berättar om ravefester, surfning, sol och den nya tjejen i huset som säljer weed. Jag kan inte sticka under stol med att jag ibland vill byta med honom. Men som med alla mynt, har även detta två sidor. Hans kommentar när vi jämför våra liv på andra sidan atlanten är trots allt: "Du slipper ju sunket och ångesten Erik".

Där har han ju rätt. Att slippa vakna upp ensam i ett ostädat rum klockan halv två en söndagseftermiddag av ens svettiga, manliga rumskompis snarkningar och den kvalmiga smaken av gamla groggar i halsen har ju en poäng. Att få spendera min vardag tillsammans med den jag helst av allt vill vara nära gör att jag slutar se fram emot helgen som veckans absoluta höjdpunkt. Det är nog snarare det livet jag kan stå ut med om jag skall fortsätta på denna jord i 24 år till. Dessutom har jag hört att de kommersiella flighterna ut i rymden inte är så långt borta nu, så jag kanske slipper gå i alla fall.

Det hade jag inte tänk på förut...

Följande slog mig på vägen upp för State Street: Det datum då terroristerna från Afghanistan valde att flyga in två passagerarplan i Manhattans högsta skrapor har en stark likhet med det Amerikanska nödnumret (som förmodligen användes flitigt till följd av tidigare nämnda dåd). Speciellt om man skriver datumet på Amerikanskt vis med månaden före dagen.

Något för alla konspiratoriker där ute!